Ensam

Det känns tungt. Den totala sorgen motsvarar oceaner av tårar som väntar på att välla ut. Jag inser nu att jag är beroende av dig, trots alla mina försök till det jag trodde var frigörelse. Det var förgäves, jag är helt utlämnad nu. Jag har ingen att vända mig till om det värsta av allt skulle hända nu. Jag är helt oskyddad. Min man tröstar och klappar om, men det känns för stort och för mycket att försöka dela med en människa. Nu behövs ett socialt nätverk, i alla fall känner jag så för min egen del. Jag är fruktansvärt ensam i min sorg, känner jag. Inga släktingar heller att vända mig till, även om jag har kontakt med en "moster" på facebook. De flesta av dem bor 400 mil härifrån.