Man kan få sina samanbrott bland...

Jag är så less på det här dödsfallet nu. Jag bad min syster att få ta hand om de praktiska detaljerna eftersom det verkade vara den smidigaste lösningen just då. Jag ka säga att det är ett helvete, i alla fall känner jag så. Allt annat har varit jobbigt men ändå fungerat. Vissa telefonsamtal har jag behövt hjälp med att ringa. Jag har bett om hjälp men inte fått någon. Idag fick jag ett av två stora utbrott där sorg, tårar, förtvivlan sprutade ut som en kaskad som hotade dränka mig och den som råkade stå närmast just då.
Helt självklart blev jag lämnad ensam efter det. Ingen tycker om mig när jag skriker. Ingen tröstar mig när jag gråter. Ingen är en bra person. Ingen är någon jag kan hålla i handen när det blåser och stormar. Ingen tar på sig ansvaret när Ingen sviker. Ingen är bra att ha.