Kan det äntligen få börja?

Nu får jag äntligen sörja...det är som att någonting äntligen tillåter mig. Det finns fortfarande en massa praktiska saker att göra kring dödsboet, men jag ser "ljuset i tunneln" så att säga...

En annan bild av sorg...............

Jobbig helg...

...förflöt, kom och gick. Jag fyllde år på fredagen och fikade med min syster och en väninna. De blev en trevlig kväll, men på lördagen skulle vi upp tidigt, min syster och jag och försöka titta igenom mammas lådor nere i källaren och dela upp hennes saker mellan oss. Traumatiskt...jobbigt...men märkligt distanserat till själva sakerna. Vi hann med hälften. Hetsigt humör kom och gick, energislukande mardröm i princip. Vi gör om det om drygt en månad. Det känns viktigt att få det avslutat. Nästa helg ska jag gå igenom samma lådor igen och besluta vad som ska slängas på soptippen, respektive skänkas bort. Jag ser inte fram emot det, men det ska ju göras. Mamma bryr sig ju inte längre, hon behöver ju inte sakerna där hon är. Med varje slängt föremål försvinner en del av henne ur mitt liv. Jag ser däremot fram emot en annan väninnas besök på torsdag. Jag finner tröst i hennes närvaro. Trots att hon inte känner till något om min situation annat än att mamma gått bort, så tankar jag energi från hennes närvaro och sällskap. Hon har en helande kraft och en förmåga att känna empati tror jag. Hon är en av änglarna omkring mig.

Man kan få sina samanbrott bland...

Jag är så less på det här dödsfallet nu. Jag bad min syster att få ta hand om de praktiska detaljerna eftersom det verkade vara den smidigaste lösningen just då. Jag ka säga att det är ett helvete, i alla fall känner jag så. Allt annat har varit jobbigt men ändå fungerat. Vissa telefonsamtal har jag behövt hjälp med att ringa. Jag har bett om hjälp men inte fått någon. Idag fick jag ett av två stora utbrott där sorg, tårar, förtvivlan sprutade ut som en kaskad som hotade dränka mig och den som råkade stå närmast just då.
Helt självklart blev jag lämnad ensam efter det. Ingen tycker om mig när jag skriker. Ingen tröstar mig när jag gråter. Ingen är en bra person. Ingen är någon jag kan hålla i handen när det blåser och stormar. Ingen tar på sig ansvaret när Ingen sviker. Ingen är bra att ha.

Strålande sol och mycket bättre till mods idag!

Hade en mycket trevlig dag igår efter det mycket upprörande telefonsamtalet från ännu ett spöke från förr som jag hoppas lägga till handlingarna inom snar framtid. Jag fick träffa en mycket trevlig och go´ och glad som kexchoklad familj som består av mor och far och två mycket kramgoa och kyssvänliga knoddar. Lägg till det en underbart gaaaalen, explosiv och lika kyssvänlig hund och en lika underbar, klok tillika vacker farmor/svärmor. Hon är ju i min ålder, alltså en mycket ung kvinna i sina mest produktiva år. Självgående och välutbildad, arbetar i privat verksamhet och har en välmående, stor familj och ett "bullrigt" hus. Allt som jag vill ha förstås. Och en VEEEEERANDAAAA vill jag ha. Den soliga modellen förstås, där jag kan sitta i godan ro och prata med Gud. Ni får mig att tro på livet och det behöver jag verkligen nu!

Smärtsamt...

Smärlindring är dagens melodi. Om man inte har ont, så kan man vila bättre och då läker infektionen ut snabbare? Ja, det låter väl logiskt. Så är det väl när man inte tål olika typer av medicin. Människan blir ju altmer immun och intolerant inte bara mot olika läkemedel som funnits ett tag utan livsmedel av olika slag. Miljöförstöring? Tillsatser i maten?

Lämna mig ifred bara...

Om du inte kan säga något snällt så får du vara snäll och knipa igen. Jag behöver inte få höra hur dum jag är och inte lyssnar på vad du säger för att sen bara få luren slängd i örat. Sluta härja med mig och låt min mamma få vila i fred. Låt bli hennes grav och hennes efterlämnade saker och djur. Du har inget med det att göra längre. Ingenting av det tillhör dig per automatik. Låt bli att förfölja mig med ditt oändliga skitsnack, jag vill inte höra mer om vad tycker att jag tycka tänka säga och göra. Jag behöver stöd och kärlek inte att bli manipulerad och utnyttjad för dina själviska syften. Sluta tjata när jag vet att du inte bryr dig. Hade du gjort det enda jag bad dig om som du lovade göra hade jag varit glad. Låt mig sörja, lägg inte sten på börda. Det är det enda du gör.

Läget idag.

Lite mer stabilt. Blir lite jobbigt när facebook propsar på att jag ska bli vän med spöken från förr. Klickar genast bort det dumma förslaget. Kommer nya dumma förslag. Klickar bort dessa och den strida strömmen slutar. Puh. Nu ska hunden ut. Punkt slut.

Ensam

Det känns tungt. Den totala sorgen motsvarar oceaner av tårar som väntar på att välla ut. Jag inser nu att jag är beroende av dig, trots alla mina försök till det jag trodde var frigörelse. Det var förgäves, jag är helt utlämnad nu. Jag har ingen att vända mig till om det värsta av allt skulle hända nu. Jag är helt oskyddad. Min man tröstar och klappar om, men det känns för stort och för mycket att försöka dela med en människa. Nu behövs ett socialt nätverk, i alla fall känner jag så för min egen del. Jag är fruktansvärt ensam i min sorg, känner jag. Inga släktingar heller att vända mig till, även om jag har kontakt med en "moster" på facebook. De flesta av dem bor 400 mil härifrån.

Jag blir så berörd...

...varje gång jag ser något på tv som handlar om att någon förlorar en anhörig, jag börjar bli nojjig :( Jag har inte många nära anhöriga kvar nu. Blev själv berövad min mor och mormor på kort tid. För mig alldeles för kort tid. Ingen kontakt med pappa, sporadisk kontakt med min syster. Vad göra? Barnen lyser med sin frånvaro. Min älskling får bära större delen av min nojja som jag försöker hålla inne med så gott det går. Ingen idealisk situation. Mina katter är det enda som just nu berikar min familj. Och den lurviga hunden. Lägenheten behöver en rejäl storstädning. Ska ske i helgen med start i morrn kväll, så det så. Nu är det mycket ljusare på eftermiddag kväll, så det bådar gott. Snälla mamma hör av dig, jag vill prata med dig. Du får berätta hur det är på andra sidan. Jag får komma på besök så får du bjuda på kaffe och bullar, det vill jag ha.

Ahh, härliga vårväder...

Stekande sol, kattassar på ett fönster som behöver putsas. Krukväxter som till ha d-vitamin och det vill även jag.

Alldeles för lite kärlek

Människor älskar varandra alldeles för lite. Det är inte konstigt att de dör alldeles för unga. Att vägra att acceptera en människa är att älska alldeles för lite. Att inte hjälpa en människa som behöver det är att älska alldeles för lite, att vara missunsam likaså.

Många tankar och funderingar kring detta med livsöden...

Vad betyder detta att leva i ovisshet om hur det blir vid ett eventuellt dödsfall av en partner? Det finns ju inga garantier. Vad händer sen? Jag satt i samtal med vänner i helgen och hur det var så ploppade den kommentaren ut ur munnen på en ny bekantskap. Jag vet inte ens vad samtalsämnet var för tillfället, men hon sa: Om du vill vara helt säker på att inte förlora din ekonomiska trygghet om din partner dör så ska du gifta dig. Mycket kan man skriva i ett testamente, men det är inte lika vattentätt som ett äktenskap, rent juridiskt.
Detta fick mig att fundera på hotet om förlusten av trygghet. Även situationen som Stieg Larssons änka befanns sig i kom upp under samtalet. Det handlade om enorma summor tydligen. 20 miljoner skulle ha varit den erbjudna förlikningssumman. Detta skulle innebära exakt vad? 20 miljoner tårar, pappersnäsdukar att torka tårarna med eller en enorm förnedring eftersom den totala summan det bråkades om borde vara större än enorm och den erbjudna förlikningssumman en bråkdel av densamma?

Var är du?

Plötsligt slog det mig att jag har förlorat dig. Du är omkring mig och väldigt nära, men det är svårt att föreställa sig det ändå. Var är du när du är här?? Jag känner dofter, konstiga, svårplacerade. Jag har drömt om dig, men inte på en vecka nu. Kan du inte ringa mig igen som du gör i mina drömmar. Du ringer mig på mobiltelefon och vet inte vad du ska säga. Du skrattar förläget...kom tillbaka, jag saknar dig. Jag är en annan människa utan dig. En halv människa? Det känns så. Jag klarade av att förlora min bror och min mormor. Men det var för att du fanns där som en referensram, en försäkran om att om du klarade det så gjorde jag det också. Du förlorade din mamma och ditt barn. Det är mycket värre, det vet jag nu, jag har ju förlorat dig.
Jag vet att du är där, men var är du?? Kommer vi att ses igen i detta liv?

Nu får det väl räcka va?

This is my life, my friend....

Du är inte med längre

Du har aldrig brytt dig, du har aldrig skänkt mig eller min relation en tanke. Du har i 10 långa år undrat vad jag är för typ av folk. Du behövs inte längre, du har spelat ut din roll. Det finns inte plats för dina fördomar och onyanserade värderingar i den här ekvationen längre. Din motpart finns inte längre, vilket gör att du inte längre behövs i balansen. Du är ute, borta.

I andra änden av en ocean....

Det finns människor som verkligen kan sticka kniven i en och bara vrida om som om ingenting har hänt. Det är bara synd att man inte kan distansera sig från dem. Det är synd när de finns i ens omedelbara, fysiska närhet utan att visa någon som helst nåd med sin existens. Men man behöver inte ge dem någon betydelse eller någon mening. De är luft....i andra änden av en ocean.

Själsmusik

Mer Pippi Power åt folket!

Har en positiv period och tankar energi just nu, extra mycket så att jag har i reserv under de deppiga perioderna. Solen har ju äntligen titta fram och nu gäller det att tanka D vitamin genom ögonen eller huden eller hur man nu gör? :)

Välkomna hit :)

Alla själar behöver ett rum, ett utrymme för att expandera och utvecklas. Detta är ett sådant. Alla syskonsjälar är välkomna in hit. De som är här är menade att var här. Välkomna!